Tyvär är detta ett återkommande "problem" i mitt liv, att jag glömmer just mig. Eller inte glömmer heller, jag vet bara inte var, vad eller hur man gör. Hur får man ihop att tänka på sig själv, i en sån här vardag?
Jag har börjat träna, för min skull, och detta är jag riktigt nöjd över!
Får ibland en konstig, on´behaglig bekant känsla och frågar mig själv:
"Vem är jag, ********?"
Fast idag vet jag, jag vet vem jag är och i det vad jag vill, vad jag tycker, vad jag står för och vad jag inte vill. Jag vet vem jag är för mina vänner, jag vet hur jag är som mamma, jag vet vem jag är i min yrkesroll. Och alla dom här sakerna har ju kommit att bli JAG.
Det som återkommer till mig emellanåt, mer ofta sista tiden, är jaget utanför alla dessa olika men lika varianter av mig..
Äh, haha, virrar bara till det ännu mer för mig själv nu. Poängen är, att jag nu fått ur mig dessa förvirrade vridna tankar.
MYCKET har hänt under det senaste året, sen jag sist skrev..Finns inte en chans att jag hinner eller kan få med allt det i det här inlägget, hahaha!
Viktigast för mig, är ändå att se och läsa då och nu. För viktigt för mig i livet är att utvecklas, och det ser jag hur jag gjort (har en hel del utkast som jag kanske postar ett efter ett också, ex nedan!)
Jag läser något gammalt, och minns då både tankarna och känslorna, men en del kan jag inte längre identifiera mig med, dom är inte mina längre, men dom var och kommer alltid ha varit.
Sådär då, tänkte iallafall skriva ett par rader, för att försöka komma igång igen. Kanske kommer nåt snart igen!
Hur tiden bara flyger iväg, är något som slår mig ibland. Frågan är bara, vad gör vi med den korta tid vi har fått till livet?
Står vi brevid, som åskådare, och låter vårt liv flyta förbi? Eller står vi i livet, och är en del av det och tar kontroll och tillvara på varje minut?
Jag har under så stor del av mitt liv stått utanför, låtit tiden bara rinna mig förbi och varken haft kontroll eller brytt mig om att ta tillvara på något alls.
Men dagen kom då jag hittade värdet, när jag plötsligt såg allt det där jag tidigare låtit flyta förbi. När jag tog kontroll, och tog tillvara på allt det vackra jag anser mig vara värd!
Den här pånyttfödelsen, var en sjuk upplevelse och jag svor att aldrig tappa greppet och kontrollen igen.
Jag såg det som en omöjlighet, att falla tillbaka till den jag en gång var, utan att egentligen vara.
Jag blev ödmjuk, omtänksam, varm, empatisk, kärleksfull och fick en stark moral.
I efterhand, eller ja nu precis, förstår jag även en annan egenskap - högmodig
Jag trodde inte att jag tog något alls förgivet, för jag visste hur skört allt kan vara. Men nu förstår jag, att min kontroll och självkänsla tog jag just förgivet - då jag tappade den igen.
Jag hoppas att min insikt kan få mig att klättra igen. Resa mig upp, kavla upp armarna, spotta mig i nävarna, borsta av mig och ta nya tag. IgenDet tar hårt på mitt ego, mitt självförtroende och min självkänsla att inse och erkänna det här. Men samtidigt känner jag tacksamhet.
Tacksamhet att mitt omedvetna högmod inte tog över andra delar i mitt liv utan smög sig in, raserade och gjorde sig synligt på just detta sätt. Här kan jag lära mig av, här kan jag göra om och göra rätt, här kan jag ta nya tag. Och fallet blev inte så hårt.
Hoppas jag
Tänk vad känslor kan förvirra en, förvilla en och hur detta kan yttra sig.
Jag ser nu, igen, hur viktigt det är att vårda vad man arbetat för och vad man fått.
Hur viktigt det är att inte ta något för givet och att ta tillvara på all tid man har, varje dag, minut och ibland varje sekund.
Att leva i nuet och inte då eller sen.
Att ha kontrollen över sitt liv och vara sig själv trogen och lojal.
Att leva sitt liv och inte bara låta det passera förbi.
Jag hoppas jag börjar igen nu!
- Utkast från 2014-12-24
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar