Ja, som sagt; Ni kan kalla mig Maria..

Ibland känns det som att jag i fler aspekter i livet skulle vilja gömma mig bakom ett alias, bakom något, ett skydd och höga murar. För att distansera mig från allt möjligt.
Det är så jag levt livet tidigare, jag ser det nu som en överlevnadsinstinkt. För att orka leva i och som och hur jag gjort, var jag tvungen att bygga de skyhöga murar jag omgav mig med under så lång tid.
Det är inte konstigt, att gamla vanor, beteenden och tankemönster kickar in. Otillåtna överraskar dom mig, ovälkomna omfamnar dom mig och listiga smyger dom sig på
- mina gamla sätt och mitt gamla jag.  

Jag får nästintill dagligen i mitt liv, arbeta med dessa saker. Att göra mig själv medveten  om mig och om min omgivning, att vara på min vakt och för att förändra och förebygga.

När jag skriver det såhär, känns det som att det kan missuppfattas. Mitt liv är en kamp, men på en annan nivå än förr. Dessa saker och beteenden som smyger sig på, tränger sig på, är inga större problem idag. OM jag upptäcker dom!
Min största rädsla, är att fastna i något, att inte upptäcka det och att vad det nu var, fick mig att falla.. Tillbaka till det gamla, tillbaka till allt det onda och mörka som omgav mig och som blev jag.

Därför mina vänner, är jag medveten. Jag kan tappa för en stund, men hittar snabbt vägen åter mot vart jag ska. Mot FRAMTIDEN. MIN framtid, så som jag väljer den.

Sjuk grej det där också, för några år sen (som börjar bli några nu), så förstod jag nog knappt innebörden av det ordet

FRAMTIDEN

Det var så avlägset, så ouppnåeligt, något ont och förvirrande.
Jag levde ju där och då, i ett konstigt, skevt, "här och nu"
Utan att ens leva där och då, jag bara fanns, men inte mycket mer.



Back to life-

Skolan går bra, vissa kurser är vääääldigt sega och den ena kan jag inte förstå varför jag MÅSTE ha, och en annan kan jag inte förstå varför jag valde..sak samma, halva terminen har typ gått och jag kämpar på. Till sommaren är jag klar, det känns också SJUKT overkligt! Då har jag, med mycket slit, pluggat in betyg för fullständig gymnasieexamen!
Det är också en sak jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag en dag skulle göra.
Jag ville nog, men vågade inte ens tänka tanken eller drömma om det, för jag såg så lågt på mig själv att jag aldrig hade trott att jag skulle kunna klara det..

BUT HERE I AM!

Än ska jag väl inte ropa hej, haha en liiten bit kvar

Jobbet jag skrev om förra året, som jag så gärna ville ha, FICK JAG!
Vet inte om jag skrev det, men har tagit körkort också..

Att skriva bara dessa vinster ur mitt liv, som kommer från hårt kämpande, gör mig helt yr ibland. Jag kan knappt fatta det,

att JAG lyckats ta mig hit


Tårarna faller för mina kinder av sjuka kombinationer av lycka, stolthet, värme, kärlek och hopp. Men i samma sekund även av sorg, smärta, otillräcklighets känslor och nedslagenhet.

Jag vet att jag verkligen förtjänar det här, och mitt liv idag har jag skapat genom stora kamper och många hårda tider. Men, jag lider så. Med dom som inte kommit hit än, dom som inte hittat kraften, motivationen och styrkan att se vad dom är värda!

Jag vet, verkligen vet, vilket skitliv så många lever. Och hur hårt livet kan vara mot en vilsen själ. Ibland önskar jag att jag kunde hjälpa hela världens trasiga själar.
Men jag vet att jag inte kan det, men jag kan hjälpa någon, med något - och det gör jag så ofta jag kan!

Kom ihåg att ta hand om er själva och varandra, sprid kärlek och kärlek ska komma till er

om jaget och utkast om att klamra sig fast och komma vidare

Inte skrivit här på snart precis ett år, dom få av er som vet vem jag är, gav mig sjukt mycket positiv feedback på de få inlägg jag skrev, och det kändes sjukt bra att få skriva, om lite allt möjligt; att få ventilera. m´Men något hände, jag kom av mig, jag glömde bort värdet i skrivandet för mig, jag glömde: MIG

Tyvär är detta ett återkommande "problem" i mitt liv, att jag glömmer just mig. Eller inte glömmer heller, jag vet bara inte var, vad eller hur man gör. Hur får man ihop att tänka på sig själv, i en sån här vardag?

Jag har börjat träna, för min skull, och detta är jag riktigt nöjd över!
Får ibland en konstig, on´behaglig bekant känsla och frågar mig själv:

"Vem är jag, ********?"

Fast idag vet jag, jag vet vem jag är och i det vad jag vill, vad jag tycker, vad jag står för och vad jag inte vill. Jag vet vem jag är för mina vänner, jag vet hur jag är som mamma, jag vet vem jag är i min yrkesroll. Och alla dom här sakerna har ju kommit att bli JAG.
Det som återkommer till mig emellanåt, mer ofta sista tiden, är jaget utanför alla dessa olika men lika varianter av mig..

Äh, haha, virrar bara till det ännu mer för mig själv nu. Poängen är, att jag nu fått ur mig dessa förvirrade vridna tankar.


MYCKET har hänt under det senaste året, sen jag sist skrev..Finns inte en chans att jag hinner eller kan få med allt det i det här inlägget, hahaha!

Viktigast för mig, är ändå att se och läsa då och nu. För viktigt för mig i livet är att utvecklas, och det ser jag hur jag gjort (har en hel del utkast som jag kanske postar ett efter ett också, ex nedan!)
Jag läser något gammalt, och minns då både tankarna och känslorna, men en del kan jag inte längre identifiera mig med, dom är inte mina längre, men dom var och kommer alltid ha varit.


Sådär då, tänkte iallafall skriva ett par rader, för att försöka komma igång igen. Kanske kommer nåt snart igen!

Hur tiden bara flyger iväg, är något som slår mig ibland. Frågan är bara, vad gör vi med den korta tid vi har fått till livet?
Står vi brevid, som åskådare, och låter vårt liv flyta förbi? Eller står vi i livet, och är en del av det och tar kontroll och tillvara på varje minut?
Jag har under så stor del av mitt liv stått utanför, låtit tiden bara rinna mig förbi och varken haft kontroll eller brytt mig om att ta tillvara på något alls.
Men dagen kom då jag hittade värdet, när jag plötsligt såg allt det där jag tidigare låtit flyta förbi. När jag tog kontroll, och tog tillvara på allt det vackra jag anser mig vara värd!
Den här pånyttfödelsen, var en sjuk upplevelse och jag svor att aldrig tappa greppet och kontrollen igen.
Jag såg det som en omöjlighet, att falla tillbaka till den jag en gång var, utan att egentligen vara.
Jag blev ödmjuk, omtänksam, varm, empatisk, kärleksfull och fick en stark moral.
I efterhand, eller ja nu precis, förstår jag även en annan egenskap - högmodig
Jag trodde inte att jag tog något alls förgivet, för jag visste hur skört allt kan vara. Men nu förstår jag, att min kontroll och självkänsla tog jag just förgivet - då jag tappade den igen.
Jag hoppas att min insikt kan få mig att klättra igen. Resa mig upp, kavla upp armarna, spotta mig i nävarna, borsta av mig och ta nya tag. IgenDet tar hårt på mitt ego, mitt självförtroende och min självkänsla att inse och erkänna det här. Men samtidigt känner jag tacksamhet.

Tacksamhet att mitt omedvetna högmod inte tog över andra delar i mitt liv utan smög sig in, raserade och gjorde sig synligt på just detta sätt. Här kan jag lära mig av, här kan jag göra om och göra rätt, här kan jag ta nya tag. Och fallet blev inte så hårt.
Hoppas jag
Tänk vad känslor kan förvirra en, förvilla en och hur detta kan yttra sig.
Jag ser nu, igen, hur viktigt det är att vårda vad man arbetat för och vad man fått.
Hur viktigt det är att inte ta något för givet och att ta tillvara på all tid man har, varje dag, minut och ibland varje sekund.
Att leva i nuet och inte då eller sen.
Att ha kontrollen över sitt liv och vara sig själv trogen och lojal.
Att leva sitt liv och inte bara låta det passera förbi.
Jag hoppas jag börjar igen nu! 

- Utkast från 2014-12-24