om jaget och utkast om att klamra sig fast och komma vidare

Inte skrivit här på snart precis ett år, dom få av er som vet vem jag är, gav mig sjukt mycket positiv feedback på de få inlägg jag skrev, och det kändes sjukt bra att få skriva, om lite allt möjligt; att få ventilera. m´Men något hände, jag kom av mig, jag glömde bort värdet i skrivandet för mig, jag glömde: MIG

Tyvär är detta ett återkommande "problem" i mitt liv, att jag glömmer just mig. Eller inte glömmer heller, jag vet bara inte var, vad eller hur man gör. Hur får man ihop att tänka på sig själv, i en sån här vardag?

Jag har börjat träna, för min skull, och detta är jag riktigt nöjd över!
Får ibland en konstig, on´behaglig bekant känsla och frågar mig själv:

"Vem är jag, ********?"

Fast idag vet jag, jag vet vem jag är och i det vad jag vill, vad jag tycker, vad jag står för och vad jag inte vill. Jag vet vem jag är för mina vänner, jag vet hur jag är som mamma, jag vet vem jag är i min yrkesroll. Och alla dom här sakerna har ju kommit att bli JAG.
Det som återkommer till mig emellanåt, mer ofta sista tiden, är jaget utanför alla dessa olika men lika varianter av mig..

Äh, haha, virrar bara till det ännu mer för mig själv nu. Poängen är, att jag nu fått ur mig dessa förvirrade vridna tankar.


MYCKET har hänt under det senaste året, sen jag sist skrev..Finns inte en chans att jag hinner eller kan få med allt det i det här inlägget, hahaha!

Viktigast för mig, är ändå att se och läsa då och nu. För viktigt för mig i livet är att utvecklas, och det ser jag hur jag gjort (har en hel del utkast som jag kanske postar ett efter ett också, ex nedan!)
Jag läser något gammalt, och minns då både tankarna och känslorna, men en del kan jag inte längre identifiera mig med, dom är inte mina längre, men dom var och kommer alltid ha varit.


Sådär då, tänkte iallafall skriva ett par rader, för att försöka komma igång igen. Kanske kommer nåt snart igen!

Hur tiden bara flyger iväg, är något som slår mig ibland. Frågan är bara, vad gör vi med den korta tid vi har fått till livet?
Står vi brevid, som åskådare, och låter vårt liv flyta förbi? Eller står vi i livet, och är en del av det och tar kontroll och tillvara på varje minut?
Jag har under så stor del av mitt liv stått utanför, låtit tiden bara rinna mig förbi och varken haft kontroll eller brytt mig om att ta tillvara på något alls.
Men dagen kom då jag hittade värdet, när jag plötsligt såg allt det där jag tidigare låtit flyta förbi. När jag tog kontroll, och tog tillvara på allt det vackra jag anser mig vara värd!
Den här pånyttfödelsen, var en sjuk upplevelse och jag svor att aldrig tappa greppet och kontrollen igen.
Jag såg det som en omöjlighet, att falla tillbaka till den jag en gång var, utan att egentligen vara.
Jag blev ödmjuk, omtänksam, varm, empatisk, kärleksfull och fick en stark moral.
I efterhand, eller ja nu precis, förstår jag även en annan egenskap - högmodig
Jag trodde inte att jag tog något alls förgivet, för jag visste hur skört allt kan vara. Men nu förstår jag, att min kontroll och självkänsla tog jag just förgivet - då jag tappade den igen.
Jag hoppas att min insikt kan få mig att klättra igen. Resa mig upp, kavla upp armarna, spotta mig i nävarna, borsta av mig och ta nya tag. IgenDet tar hårt på mitt ego, mitt självförtroende och min självkänsla att inse och erkänna det här. Men samtidigt känner jag tacksamhet.

Tacksamhet att mitt omedvetna högmod inte tog över andra delar i mitt liv utan smög sig in, raserade och gjorde sig synligt på just detta sätt. Här kan jag lära mig av, här kan jag göra om och göra rätt, här kan jag ta nya tag. Och fallet blev inte så hårt.
Hoppas jag
Tänk vad känslor kan förvirra en, förvilla en och hur detta kan yttra sig.
Jag ser nu, igen, hur viktigt det är att vårda vad man arbetat för och vad man fått.
Hur viktigt det är att inte ta något för givet och att ta tillvara på all tid man har, varje dag, minut och ibland varje sekund.
Att leva i nuet och inte då eller sen.
Att ha kontrollen över sitt liv och vara sig själv trogen och lojal.
Att leva sitt liv och inte bara låta det passera förbi.
Jag hoppas jag börjar igen nu! 

- Utkast från 2014-12-24

Om att välja mellan två onda ting, och om framsteg och utveckling!

Pussel bitarna faller återigen sakta på plats.

Har gått ett tag sen jag skrev nu, livet ger mig minst sagt fullt upp! Var/är inte min mening att bara skriva om nedförsbackarna i mitt liv, om de "dolda" och negativa funderingarna och tankarna jag får. Men det är väl så att dessa är de som blir viktiga för mig att få ventilera! Det är dessa som, ensamma kvar i mitt huvud, om något skulle kunna driva mig till vansinne. Men för det ska ni inte tro att inget gott händer och sker i mitt liv, tvärtom! Mitt liv är, iallafall för mig, en fantastisk resa och varje dag bär med sig viss del av både gott och ont, lätt och tungt. Hur detta fördelar sig varierar från dag till dag och i olika perioder, precis som för alla andra I guess!

Har varit en halvtung period för min prinsessa, hennes pappas kontakt är vad som påverkar henne mer just nu, än situationen han/hon/dom/vi befinner oss i..hon är mest trött. Inte alls lika arg som tidigare gånger. Det är skönt att se att det inte alls berör henne på samma sätt nu att han sitter inne igen, men det skär sönder mitt hjärta, att hon ens ska behöva utsättas för detta!! Och missförstå mig inte, för detta BERÖR henne verkligen, det verkar bara inte beröra lika starkt denna gång. Nu har det snart gått 3 månader, och domen har kommit. Om jag förstått det hela rätt (har inte engagerat mig så mycket i att få klarhet!) så blev domen 10 månader + 4 månader och 18 dagar från det förra straffet = 14 mån 18 dagar. Vilket resulterar i strax under 10 månaders strafftid - 3 mån som gått. Detta borde innebära att han kommer ut under September.. Jag personligen kan inte förstå hur så låga straff kan utdömas!! Under de omständigheter och förhållanden som råder, han själv anser straffet felaktigt och har överklagat..så än är inget klart.
Mitt dilemma i hela den här situationen är: Vad är minst skadligt för min dotter!?
Att skydda henne från allt detta kommer för mig att vara en omöjlighet, hennes pappa kommer alltid att vara hennes pappa. Jag förstår om och att många har åsikter om detta, och det får ni gärna ha. Jag tar gärna emot tips och tankegångar, men är ni ute efter att döma honom eller mig så låt bli! Detta är irrelevant i frågan, hennes välmående är vad jag bryr mig om. Så kommentera gärna, men med respekt!

Det som har uppstått nu är: att jag märkt kraftig påverkan hos henne, när han tagit kontakt. Det har kommit ett samtal, då hon vägrade prata och senare fick ett helt obefogat och oproportionerligt raseri utbrott. I stil med när han åkte in och hur hennes reaktioner blivit vid tidigare tillfällen. .

Dilemmat är; vad är minst skadligt för henne?

Att låta honom fortsätta försöka kontakta henne, se om hon vill prata eller inte och då hon får se/märka/bevis på att han bryr sig om och saknar henne??

Eller att neka honom att kontakta henne och avvakta tills hon själv vill ha kontakt. Med risk att hon blandar ihop detta med att han inte vill höra av sig??

För varje gång jag skriver eller säger detta nu, blir jag mer och mer övertygad om vad som är bäst att göra, men detta är sååååå svårt. Jag är så orolig att stjälpa mer än att hjälpa, och det är det sista jag vill! !

Här krävs många synvinklar och många tankegenomgångar innan jag kommer kunna avgöra vad som är hennes bästa, eller vem vet kanske kommer det bara imorgon.

Så, vad hände med det positiva 😉

Skolan går grymt bra, en av de kurser jag oroat mig mest för och trott att jag legat lååångt efter i, visade sig att halva kursen redan va klar. Kanon!
Ett av mina största "problem" eller "svagheter" är att jag skjuter upp allt i sista sekund och då får kriga med blod, svett och tårar för att hinna deadlines. Men resultaten visar starkt att jag arbetar och iallafall presterar bäst under press!
Almost straight A's 😉

Men under dom kommande veckorna, får skolan hamna lite i skymundan för
Jag ska ta körkort!!!!!!!!!!! 🙆🙆🙆👏👏👌👌👍👍👍

För många av er, är och va det här en självklarhet. För bara några år sedan, hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag ens skulle få ta det!
Så för mig är detta något extremt, otroligt och ett väldigt stort bevis på var jag kommit med mig själv och mitt liv. Att för första gången ever, köra lagligt (på trafikskolan) i onsdags va heelt sjukt. Framför allt va jag sjukt nervös!! Och jag har mig själv att tacka för det, men utan en väldigt speciell människa skulle jag just nu inte ha råd att ta det. Och att denna fantastiska hemliga långivare ;) litar så pass mycket på mig idag, är en otrolig känsla det med. Såna här saker är för mig så mäktiga, att ord inte räcker till att beskriva!

TACKSAMHET 🙏

Är otillräckligt det med, men det är verkligen vad jag är!
Med detta hoppas jag även att det där jobbet jag skrivit om förut kan bli verklighet för mig. Tror jag skrivit om ett jobb jag SÅÅÅ gärna ville ha, komplikationer uppstod och det blev ett problem att jag inte har körkort. Så imorgon efter min andra körlektion tänkte jag ringa igen, och meddela att jag nu är på G.

Så håll tummarna för mig!

Nu ska jag försöka slå igen mina...gröna, så jag får lite välbehövlig skönhetssömn 😉

Här får ni en härlig bild av hur vi spenderade torsdagskvällen här hemma, se på den och njut av stillsamheten.

Kärlek till er alla mina vänner och hatare  ❤