Vi var barnvakt till en väns son för några dagar sen, deras familj har verkligen haft en stor inverkan på mig och varit stort stöd under min resa sen jag blev mamma. Vi kan kalla henne T och hon är verkligen en av mina absolut bästa vänner! Hon har verkligen varit en av de största påverkningarna under åren som gått. Hon var den första utomstående som gav mig en andra chans, hon hade dömt mig innan vi kände varandra vilket var fullt förståeligt utifrån det hon visste och såg. Men när våra vägar korsades av naturliga orsaker så tog hon in oss i sitt liv och gav mig en chans att visa vem jag blivit och vart jag var på väg, det kommer jag att vara henne evigt tacksam för. T är en fantastisk människa, mamma, förebild och vän. T lever med sin man och deras två söner på 3 respektive 5 år och de har fått mig att förstå att det inte alltid är så lätt att pussla ihop vardagen trots att man är två vuxna i en familj. Förskolor har fortfarande planeringsdagar, almanackan innehåller röda dagar, barn blir sjuka osv, men jobben och dess tider klaffar väldigt sällan med dessa.
Tack fina Du för att du är den fantastiska kvinna du är!
Hursomhelst så var vi barnvakt åt deras yngsta son och jag och barnen va ute och lekte i snön :)
När jag satt på bänken och drack mitt kaffe lyssnade jag på musik och såg på barnen fick jag plötsligt en flashback, från vintern då min dotter föddes. Och oj vad tiderna och jag förändrats!
Minnet jag såg framför mig var en panikattack jag fick under en promenad med min dotter som precis somnat i vagnen.
Allt var så överväldigande, jag var så trasig, allt var så rörigt, jag var så ensam, jag hade blivit mamma och var överlycklig, men mycket var så fel..
Jag ramlade ihop i en snödriva, och ringde gråtandes och skakandes till min dotters pappa, vi kan kalla honom Brian, och sa att nu fick han rycka upp sig, han fick packa en väska och komma och ta hand om vår dotter. Jag orkade inte mer!
Det var inte henne jag inte orkade, hon var världens snällaste baby. Det var hela verkligheten jag inte orkade! Jag orkade inte ensamheten där ute på utredningshemmet vi befann oss, jag orkade inte ensamheten utan honom, jag orkade inte känslan av att vara övervakad och utstuderad. Jag ville fly verkligheten, som jag dittills alltid gjort!
Jag hade iallafall förväntat mig några uppmuntrande och tröstande ord, lite ömhet och stöttning.
Vad jag fick höra av mannen i mitt liv, pappan till mitt barn var iallafall långt ifrån detta.. där låg jag, i en snödriva, med ett nyfött barn, men ensam och livrädd!
Exakt vad som sades blev plötsligt svårt att skriva, känns som väldigt uthängande av honom utifrån om människor som läser detta känner honom. Trots att jag anser att han får stå för sitt, finns inga hemligheter och att jag skriver för MIG.. inser nu att denna spärr måste jag lyckas häva för mig själv, för att poängen med att skriva inte tappas bort!
Minnet kom av en textrad som löd :" ensam blir stark" och det är precis vad jag har blivit. Då var jag så beroende av honom, han som aldrig fanns där när jag som mest behövde honom. Jag minns förvirringen över att plötsligt vara mamma, jag visste ju inte ens vem jag själv var!
Av olika anledningar skulle vi "plötsligt" utredas när vår dotter föddes, tröts att dessa orsaker funnits i socialtjänstens kännedom länge. Jag har än idag inte fått någon vettig anledning till varför resurser inte sattes in tidigare, redan under graviditeten. Vi bad ju om hjälp själva men inget gjordes. Jag tror att hon var 7 dagar gammal när vi kallades till socialtjänsten för samtal och jag minns hur mötet inleddes, det var chefen som poängterade för oss att vi var där för att de ville hjälpa vår familj och att deras avsikter inte var att splittra någon familj. Vid mötets slut meddelades att jag och vår dotter skulle åka på ett utredningshem, och hennes pappa fick inte följa med! Chefen för socialtjänsten sa att detta var utredningshemmets beslut utifrån att Brian själv berättade att han ej skulle vara negativ vid en provtagning för att spåra droger. När vi kom till utredningshemmet förstod de inte alls vad vi talade om, detta var INTE deras beslut, det hade i samtalet mellan dem och socialtjänsten inte ens talats om att en pappa fanns med i bilden.. Här sjönk mitt förtroende för denna myndighet ytterligare, detta var inte första gången socialtjänsten lämnat mig i sticket och inte heller sista.
Och hör började min resa mot ett annat liv, min resa mot ett bättre liv, som jag knappt vågat tro fanns tidigare!
"Ensam blir stark"
Och det här jag verkligen blivit, stark!
Imorgon drar skolan igång igen, blandade känslor efter en månads ledighet, men det kommer kännas dunder!
Blev häromdagen även tipsad om ett jobb att söka, har haft kontakt med ansvarig idag och håller nu verkligen tummarna att jag får chansen OCH att jag kan pussla ihop det med min dotter, skolan och allt annat!
Hon fick ett vykort från sin pappa idag, än är han tydligen kvar i häktet, ett jail mail vykort. Jag hatar när han skickar såna till henne!! Och hon frågade mig:
"mamma varför skickar pappa ett kort på en tjuv? "
Vad ska man svara??
Ett sådant fick hon även som grattis kort på sin födelsedag om det var när hon fyllde två eller tre tror jag.. såg fint ut när hon ville ha det med resten av alla fina rosa, blommiga, prinsessiga grattiskort..
Dags att försöka sova nu, tidig morgon imorgon.
Ta hand om er och varandra, man vet aldrig hur morgondagen ser ut eller om den ens kommer!
One life, One love ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar