Sömnlösa nätter

Sömn är för mig en lyxvara, något jag värderar högt. Detta utifrån att den allt för ofta uteblir.
För det är då, när prinsessan sover, mörkret fallit och tystnaden infinner sig, det är då tankarna och hjärnspökena får utrymme att gå loss totalt i mitt huvud.
Och det går inte att hålla dem borta ibland!

Jag är som tidigare skrivet (tror jag) en väldigt känslostyrd människa, som dessutom ALLTID överanalyserar ALLT. Jag önskar att jag kunde sluta, för det hjälper mig sällan (läs ALDRIG) utan snarare stjälper mig. Att fundera och analysera då och sen och allt i min tillvaro, tar enormt mycket energi och ger mig inget i slutändan förutom mindre eller total avsaknad av sömn. Men här ska också tilläggas att jag blivit bättre, det går sakta men säkert åt rätt håll och stunderna då jag inte gör så här blir oftare och oftare. Men ändock, allt för sällan!

Vad som upptagit mina tankar inatt, kan jag knappt svara på. Som vanligt allt och ingenting pendlande mellan nu, 2 år sedan, 5 år framåt, 5 år tillbaka osv osv, i ett enda virrvarr. Det är ofta olika tankar, men ibland också återkommande. Minnen från förr och oron för framtiden. Tankar på nu och andra, då framför allt min dotters mående av omständigheterna i livet.
Återkommande och igenkännande från varje vaken natt är den olustiga magkänslan. En sådär kraftig att jag känner mig spyfärdig. Maktlöshet är en stark och mycket påverkande känsla!

Jag vill skriva, bara ösa ur mig..men jag finner inte ens i vilken ände att börja. Och jag vet, TRO MIG, jag vet att detta inte är till någon nytta. Mitt virrvarr ligger utanför vad jag kan påverka. 
Men hur ska jag kunna sluta??!!

Hur ska jag kunna sluta oroa mig för min dotters mående när hennes pappa lever såhär?
Hur ska jag kunna sluta vara arg på honom, för att han utsätter henne för detta om och om igen??
Hur ska jag kunna sluta oroa mig för skolan, för ekonomin, för henne, för mig, för oss och livet??

Ja ni hör ju själva. Grejen är också att jag tror de allra flesta har en oro, mindre eller större över livet och vissa bitar i det. Men detta kan jag inte bara tro är normalt!

Jag ligger här, brevid det vackraste i världen. Det finaste livet har att ge. Och önskar att jag kunde njuta, av VARJE sekund.
Men tankarna gnager och äter sakta upp mitt förstånd. För stunden.

Jag vet att så fort dagen gryr och livet fortsätter igen, så skingras också tankarna och livet återgår till det normala. Fyllt av glädje, skratt, trots, bus, tjaffs och kärlek.
Men just nu, känner jag skuld.

Jag känner skuld, över andras beteenden. Och skuld över min del i det hela. Hur det än är har jag också varit delaktig i att hon hamnat i den här situationen. Jag visste vem jag skaffade barn med och hur hans liv skulle fortsätta att se ut. Jag kan bara värja mig med att jag inte hade förståndet. Jag hade inte förståndet att inse hur detta skulle påverka henne idag, fyra år gammal, då när hon inte ens fanns hos oss än.

På samma sätt som jag inte hade förståndet då, antar jag att han inte har idag.

Missförstå mig inte, jag skulle inte vrida tillbaka tiden och göra något ogjort även om jag kunde. Egoistiskt enligt vissa, men jag vet att trots allt har min dotter det bra. Och kanske egoistiskt, men hon var vad som räddade mig!

Jag känner skuld, över något jag inte kan påverka idag. 

Jag känner inte såhär hela tiden, jag vet att nu är nu och att jag borde vara stolt. Och stolt är just vad jag är väldigt ofta och väldigt mycket. Men inte nätter som dessa... När ingenting blir rätt och hur jag än räknar så får jag inte 1+1 till 2.

En fantastisk, underbar, kärleksfull, omtänksam prinsessa nyss fyllda fyra år.
En ensamgående, studerande, jobbsökande nykter narkoman till mamma.
En kriminell pappa i fängelset.
Inte direkt bilden av ideal familjen.
Men ack så bra vi har det ändå hon och jag!

Jag ska inte ge er en nedsättande bild av mig själv, det är inte självbilden jag lever med. Förutom nätter som dessa, då jag inte känner mig mycket till för världen. Jag är arg! 
Men det går över och strax kommer självkänslan tillbaka. Den där jag kan se vilken fantastisk mamma och kvinna jag blivit.
Jag är stark, ensamgående, självständig, omtänksam, givmild och stolt!

Men livet kan ibland få mig att glömma bort det för en stund..

Nu dags att väcka prinsessan och sticka till förskolan. Då jag tydligen inte har någon lektion nu på morgonen ska jag unna mig en pw och en sväng i solariet innan nästa lektion.

Ha en fantastisk dag alla!